-

Natalie. Natalie Hanna. Nu gäller det!

Jag tror att jag har startat krig mot mig och världen idag. 
Nu står jag mittemot mig själv och ser in i mina ögon.
Jag försöker lista ut vad det är jag känner, om jag ska ge mig ett hårt slag, ta min hand och gå tillbaka till det vanliga eller krama om mig och säga att allt blir bra. ?

Människor kommer och går och försöker skaffa sig en bild, en sanning om mig.
Människor försöker bekämpa mig, gå mot mig istället för med mig.

Jag förväntas alltid vara en duktig flicka, en liten ängel.
Men idag orkade jag inte.
Jag förvandlades från lilla söta duktiga Natalie som viker sig för allt och alla, till ett svart åskmoln.
Jag undrar; varför vill människor komma mellan mig och dom jag älskar? För att förstöra.

Jag känner mig skapt för att älska ett par speciella personer.
Men det är som att världen gör allt för att bekämpa min kärlek.
Jag har så mycket kärlek att ge till de jag älskar. En kärlek som känns tills det gör ont.
De jag inte älskar - bryr jag mig inte om.
Nu står jag här, mittemot mig själv och ser mildheten och ödmjukheten hos mig tyna bort och ersättas med en mur som byggs upp för mig själv.
Därför att nu laddas kanonerna och siktas mot mig. Det gäller att inte låta dom krossa mig!

Människor kommer aldrig sluta att svika.
Men jag måste se till att jag inte sviker mig själv.
Folk kommer emot mig med våld och vapen.
Så är det för alla. Ingen är älskad av alla. Alla är hatad av någon.

Jag vill ställa mig mitt på gatan och skrika så att alla hör.
Få alla att se vem jag är. Få alla att förstå att jag är en underbar människa med stor kärlek.
Men det kommer inte att hända. Därför att världen fortsätter att bekämpa mig, krossa mig till marken.
Människor bekämpar alla människor. Ingen kan se sina egna fel när de sviker.
Och alla människor är fina, underbara människor, men kanske sårade, skadade och missförstådda.
Vi alla missförstår varandra hela tiden, även de vi älskar mest.

Jag behandlar människor lika illa som de behandlar mig, det är jag väl medveten om.
Och det enda jag kan göra är att försöka förbättra mig själv.

Nu känner jag mig som den mest missförstådda kvinnan på jorden.
Men, jag ger upp försöken att få andra att förstå mig.
Nu ska jag se till att jag själv förstår mig.

Natalie Hanna Erika Bengtsson, vad vill du göra med ditt liv nu?
För nu, kära Natalie, nu är det du mot världen.
Det är dags att bekämpa alla vapen som slås emot dig.
Det är dags att öppna upp dig för människor som kan ta emot din kärlek,
stänga sig för människor som inte accepterar hela dig.

Ingen ska tycka synd om mig. Antingen får de gå med mig hela vägen eller dra från mina revir.


I'm the queen, the princess and the angel of my life.

Åh. Mormor, älskade mormor. Idag skulle du fylla 75 år! Jag tänker på dig varje dag, tänker på hur lika vi var.
Du hade förstått mig. Jag älskar dig, kära mormor. Längtar tills vi ses igen! Vila i frid.

Ojsan! Jag fastnade i morgon-känslan. Ni vet; man tror att man nyss ätit frukost och är allmänt skabb.
Min lilla vän Cornelia kommer hit om ett tag & får hon se mig såhär kommer hon la dra. Haha! Nej okey, så farligt är det inte riktigt.

Vet att det står i min header att jag är helt ointresserad utav mode, skönhetstips och det där. Men jag började googla bilder och ni vet hur det är, det är liksom svårt att inte hamna på något som har med mode att göra eftersom hela världen kretsar kring det, med en viss överdrift.
Ja okey. Jag jämförde sedan indiska kläder (eftersom att jag älskar indien) med svenska och upptäckte skillnaden:

Svenska kläder





Indiska kläder







Ja, ni ser ju själva skillnaden.
Svenskt: svart/vitt/grått, stilrent, enkelt
Indiskt: färgrikt, detaljerat, vackert

Haha, ni tycker säkert att jag är helt psyk nu, men åh vad jag älskar det indiska.
Det känns så kvinnligt. Jag menar; kvinnan är ju vacker och hon borde få klä sig i allra vackraste kläder.
Haha. Jag är störd.

Allting har sin tid.

Klockan är 22:07 och jag tänkte nyss:
"Hur kommer det sig att jag inte är trött såhär dags?"
Direkt så slog det mig att jag faktiskt sov sovmorgon i morse,
så därför orkar jag vara uppe ett tag till.
Men det får inte bli allt för länge för då deckar jag på Tändsticksmuséet imorgon.
Inte för att det hade gjort något.

Jag sitter nu med pappas laptop i knäet och har precis gjort klart min engelska-läxa. Ni vet, den jag nämnde om 50-ords-dikt. Den fick handla om kärlek, eftersom att det är ett så brett ämne. Hihi.
Sedan surfade jag mig fram till Blondinbella's blogg och kollade hennes reportage i VeckoRevyn och sådär. Den tjejen är bra! Jag gillar henne - Hon är trygg i sig själv och i det hon gör och uppmuntrar unga tjejer så otroligt mycket. Henne kan man inte klaga på. Fast det är ju lite roligt att hon inte kan städa eller laga mat själv, men hon kan grymt mycket annat som inte alls många unga människor kan.
Sen så finns det ju en hel del andra bloggerskor som man inte ska tala om ifall man inte vill säga något dumt. Haha!

Meningen med att gå på tändstickmuséet - Finns inte. Eftersom att jag var där i högstadiet, och det räckte gott & väl. Museum är det absolut tråkigaste som finns. Man hade lika väl kunnat sjunga en godnatt-visa för mig tills jag somnade. Så drygt är det.

Sådär, nu så ska jag väl försöka få i mig något till kvällsmat och sedan kanske hinna skriva ett sista inlägg, med lite bilder.
Nu är det ni som har det gott och sover sött sen!
Kram

Hmm.
Jag kanske inte borde skriva egentligen? Ikväll är jag förvirrad & tankespridd.
Jag funderar på tusentals olika saker. Allt från skolan till min gamla kyrka.

Människor kan göra en så ledsen. Känslor gör mig så förvirrad.

Tro & religion, åh... Handlar det inte om kärleken och hjärtats tro?
Många kristna förväntar sig att Gud ska betjäna människan.
"Jag har inga pengar. Äh, det sköter Gud, jag behöver inte jobba..."
Och dessa krav, som får mig att koka av ilska;
"Men älskar Gud mig även om jag klär mig såhär?"
"Ja, Gud älskar dig för den du är, men som kristen bör man klä sig med hänsyn till andra, för att inte ge fel bild av kristenheten till världen därute."

Men det värsta av allt.
I den kyrkan jag var med i, fick jag höra hur jag skulle leva mitt liv och med vilka personer jag skulle leva det med.
Hjälp.
"Man ska inte ha pojkvän innan 18. Han ska vara starkt troende. Älska Gud. Vara aktiv i en församling. Han får inte göra det eller det. Ni ska ha samma intressen. Samma humor. Blablabla..."
Jag överdriver inte.
Shiet. Är det kärlek?
Jag trodde på det. Jag trodde att det var Guds vilja för varje människas liv.

Okey. Jag hade aldrig haft pojkvän, men jag hade inte känt någon större längtan till det. För det fanns ingen som lockade mig så speciellt.
Sen, mitt i min mest förvirrande period i livet, dök Han upp.
Haha - Han motsvarade alla dom där kraven.
Men Han var (är) så fylld av kärlek, ödmjuk, omtänksam, klok & förstående.
Han accepterade mig, förstod mig, offrade allt för mig och tog hand om mig. Älskade mig. Och gör det hela tiden, varje dag. Han har vart mig trogen genom varje tuff situation vi har gått igenom tillsammans.

Jag gråter när jag skriver detta. Tänk om jag hade gått miste om denna kärlek. Min Älskade...
Och jag tackar Gud, varje dag, för Min Kära.
Vi har fått bygga upp en stark tro & lycka tillsammans!

Många kristna tror att man inte kan ha sann kärlek i sitt liv om man inte har en stark tro på Gud.
Men den kärlek som jag har fått smaka på det senaste året har fått mig att blomstra på många olika sätt. Jag känner mig så älskad, dyrbar, värdefull, uppskattad & trygg...
Och även om man inte har en stark tro på Gud, eller en tro alls, så tror jag (!!!) att Gud tror på varje människa. Han finns där och välsignar varje människa på ett eller annat sätt, även om det inte märks tydligt.

Den kärlek som jag upplever i mitt liv idag, och som jag älskar mina käraste med - Den kärleken är det största beviset som Gud har gett mig på hans kärlek.