en dag i mitt liv
God kväll och ursäkta mig för min otroligt dåliga uppdatering, jag hoppas att ni förlåter mig. Hehe...
Torsdag, redan torsdag. Ibland hänger jag inte med i tiden, som går så jätte fort.
Dagen i all ära har vart en bra dag, fast med dryga lektioner. Vad annat kan man förvänta sig, egentligen?
Aja, efter alla lektioner väntade jag på Cornelia som hade utvecklingsamtal, sen drog vi till stan liksom. Gick in på Indiska, fnittrade och pratade som vi alltid gör. Vi är total-störda när vi är, och bara helt plötsligt kommer på hur dramatiskt vi uttrycker småsaker, och skrattar... Skrattar tills vi slutar andas.
Så mötte vi upp vår vän från Indien-teamet, som vi inte hade träffat på 1,5 år, så det var roligt att få träffa honom igen. Vi tog en skitdyr fika. Sen fick vi träffa hans flickvän, som visade oss vägen in till hennes nya, extremt-supermysiga lägenhet! ÅH, jag vill liksom bo där.
SEN när jag och Cornelia skulle gå och kolla busstider på busshållsplatsen så stod det en extremt mystisk stirrande tjej där och log mot oss som om hon känt oss sen barndomen, fast ändå inte. Vi blev skraja, fast vi fnittrade oss iväg... Tills hennes buss åkte förbi oss och Cornelia mötte den där kusliga blicken igen och blev så rädd att hon fick tårar i ögonen. Usch, vad var det för människa? Jätte läskig. Haha! Hon var ändå i våran ålder (17-18 ungefär).
Crazy.
Äeh, nu får jag ta och dra mig härifrån och göra något lika vettigt som att sova gott!
Hoppas ni fattar samma beslut ikväll, kram!

Torsdag, redan torsdag. Ibland hänger jag inte med i tiden, som går så jätte fort.
Dagen i all ära har vart en bra dag, fast med dryga lektioner. Vad annat kan man förvänta sig, egentligen?
Aja, efter alla lektioner väntade jag på Cornelia som hade utvecklingsamtal, sen drog vi till stan liksom. Gick in på Indiska, fnittrade och pratade som vi alltid gör. Vi är total-störda när vi är, och bara helt plötsligt kommer på hur dramatiskt vi uttrycker småsaker, och skrattar... Skrattar tills vi slutar andas.
Så mötte vi upp vår vän från Indien-teamet, som vi inte hade träffat på 1,5 år, så det var roligt att få träffa honom igen. Vi tog en skitdyr fika. Sen fick vi träffa hans flickvän, som visade oss vägen in till hennes nya, extremt-supermysiga lägenhet! ÅH, jag vill liksom bo där.
SEN när jag och Cornelia skulle gå och kolla busstider på busshållsplatsen så stod det en extremt mystisk stirrande tjej där och log mot oss som om hon känt oss sen barndomen, fast ändå inte. Vi blev skraja, fast vi fnittrade oss iväg... Tills hennes buss åkte förbi oss och Cornelia mötte den där kusliga blicken igen och blev så rädd att hon fick tårar i ögonen. Usch, vad var det för människa? Jätte läskig. Haha! Hon var ändå i våran ålder (17-18 ungefär).
Crazy.
Äeh, nu får jag ta och dra mig härifrån och göra något lika vettigt som att sova gott!
Hoppas ni fattar samma beslut ikväll, kram!

Kommentarer
Trackback