-

På söndagar tänker jag alltid, alltid för mycket.
Så jag behöver bara skriva av mig lite nu. Det känns bara bra för mig att låta fingrarna sköta orden lite.

Jag kan bli tokig på mig själv ibland. Så att jag vill skrika högt och sen krypa ihop och gråta. Men det är det att jag vet inte varför det blir så då och då. Efter en viss tid.
Den senaste tiden har det vart mycket för mitt huvud. Jag har fått tänka lite mer än jag klarar av. Ansträngt mig mer för att förbättra vissa saker. Och människor har gått emot och då har jag blivit ledsen inombords och säkert tagit några steg tillbaka. Man ger liksom upp lite. Men sen inser man att det är inte det man ska göra, utan tvärtom.
Så egentligen har jag nog bara gjort ett par framsteg, och det är bra.

Jag har försökt ta tag i många grejer.
Eller. Efter allt som hände så gjorde jag nog det automatiskt. Jag växte liksom i mig själv, men stängde ut andra lite mer. Jag har svårare för att släppa in människor i mitt liv nu, svårt för att hitta nya vänner. Människor gör mig nog lite rädd.
Så därför kan jag känna mig lite ensam ibland. Fast jag är lycklig! För de underbara jag älskar finns där för mig hela tiden och de står framför mig och skyddar mig. Och jag gör vad jag kan för att göra det samma för dom.

Ibland kan jag känna mig så tråkig, så dålig och sådär. Och det gör väl alla. När man känner att inget nytt händer, att man bara går runt och aldrig tar tag i saker. Jag är skitbra på att fastna i det där. Men nu när jag har mer tid för mig själv så har jag lyckats ändra på det tillräckligt bra, och jag känner mer inspiration nu.
Jag vet vad jag vill leva för. Och för vilka. För vem. ♥

Ja, för nu känner jag vem jag har gett mitt hjärta till. Aldrig, aldrig.... aldrig (!) skulle jag drömma om att ha någon annan. För tiden och motvinden har bevisat att jag tillhör honom, och ingen annan.
Och det är ju han som gör mig lycklig!

Tankarna är fler än såhär, men det bli för mycket ord.
Nu har jag lättat mig lite!